Timbuktu - Flickan och krkan

Jag s^Dmatt häromdagen och l^Cäste min tidning, en d^Dmag som så m^Cånga f^Dmörut. Och jag tänkte på alla dom dr^Cömmar man drömt, som ^Dmen efter ^Cen har ta'tt sl^Dmut. Då s^Fåg jag en bild av en fl^Cicka, med en sk^Gmadskjuten kråka i f^Famn. Hon springer iväg genom sk^Cogen, så f^Gmort som hon bara nånsin k^Fan. ^A7 Hon spr^Dminger med fladdrande l^Cockar, hon spr^Gminger på taniga b^Fen. ^A7 Och hon b^Dmönar och ber och hon hop^Cpas och tror att det ^Dminte skall v^Cara förs^Dment.

Och f^Dmlickan är liten och hennes^C hår är så ljust, och hennes ^Dmkind är ^Cså flämtande ^Dmröd. Och ^Dmkråkan är klumpig och ^Ckraxande svart, och om en ^Dmstund är den ^Calldeles ^Dmdöd. Men ^Fflickan hon springer för^C livet, med en sk^Gmadskjuten kråka i f^Famn. Hon s^Fpringer mot trygghet och v^Cärme, för ^Gmdet som är riktigt och s^Fant. ^A7 Hon ^Dmspringer med tindrande ^Cögon, hon ^Gmspringer på taniga ^Fben. ^A7 För hon ^Dmvet att det är sant, det som ^Cpappa har sagt, att finns det ^Dmliv, är det ^Caldrig ^Dmförsent.

Och jag ^Dmbörjade darra i ^Cvånda och nöd, jag ^Dmskaka av ^Crädsla och ^Dmskräck. För jag ^Dmvisste ju alldeles ^Ctydligt och klart, att det var ^Dmbilden av ^Cmig som jag ^Dmsett. För mitt ^Fhopp är en skadskjuten ^Ckråka, och ^Gmjag är ett springande ^Fbarn, som ^Ftror det finns nå'n som kan ^Chjälpa mig än, som ^Gmtror det finns nå'n som har ^Fsvar. ^A7 Och jag ^Dmspringer med bultande ^Chjärta, jag s^Gmpringer på taniga ^Fben. ^A7 Och jag ^Dmbönar och ber, fast jag e^Cgentligen vet, att det ^Dmredan är ^Call'es för ^Dmsent.