Timbuktu - Flickan och krkan

Jag s^Dmatt häromdagen och ^Cläste min tidning, en d^Dmag som så ^Cmånga^Dm förut. Och jag tänkte på alla dom ^Cdrömmar man drömt, som ^Dmen efter ^Cen har ta'tt sl^Dmut. Då ^Fsåg jag en bild av en ^Cflicka, med en sk^Gmadskjuten kråka i ^Ffamn. Hon springer iväg genom s^Ckogen, så ^Gmfort som hon bara nånsin^F kan^A7. Hon spr^Dminger med fladdrande l^Cockar, hon spr^Gminger på taniga ^Fben.^A7 Och hon b^Dmönar och ber och hon ho^Cppas och tror att det ^Dminte skall v^Cara för^Dmsent.

Och f^Dmlickan är liten och henne^Cs hår är så ljust, och hennes ^Dmkind är^C så flämtan^Dmde röd. Och ^Dmkråkan är klumpig oc^Ch kraxande svart, och om en ^Dmstund är den^C alldeles^Dm död. Men ^Fflickan hon springer fö^Cr livet, med en sk^Gmadskjuten kråka i ^Ffamn. Hon s^Fpringer mot trygghet och v^Cärme, för^Gm det som är riktigt och^F sant^A7. Hon ^Dmspringer med tindrande ^Cögon, hon ^Gmspringer på taniga^F ben.^A7 För hon^Dm vet att det är sant, det so^Cm pappa har sagt, att finns det ^Dmliv, är det^C aldrig^Dm försent.

Och jag ^Dmbörjade darra i^C vånda och nöd, jag ^Dmskaka av ^Crädsla och^Dm skräck. För jag^Dm visste ju alldeles^C tydligt och klart, att det var ^Dmbilden av ^Cmig som jag ^Dmsett. För mitt^F hopp är en skadskjute^Cn kråka, och ^Gmjag är ett springande^F barn, som ^Ftror det finns nå'n som kan^C hjälpa mig än, som ^Gmtror det finns nå'n som har^F svar.^A7 Och jag ^Dmspringer med bultande ^Chjärta, jag s^Gmpringer på taniga^F ben.^A7 Och jag ^Dmbönar och ber, fast jag ^Cegentligen vet, att det ^Dmredan är^C all'es fö^Dmr sent.