Autoscroll
1 Column 
Text size
Transpose 0
This is Timbuktu's version of "Flickan och Kråkan" originally made by Mikael Wiehe. Capo in the 4th.
Jag sAmatt häromdagen och Gläste min tidning, en dAmag som så GmångaAm förut. Och jag tänkte på alla dom Gdrömmar man drömt, som Amen efter Gen har ta'tt slAmut. Då Csåg jag en bild av en Gflicka, med en skDmadskjuten kråka i Cfamn. Hon springer iväg genom sGkogen, så Dmfort som hon bara nånsinC kanE7. Hon sprAminger med fladdrande lGockar, hon sprDminger på taniga Cben.E7 Och hon bAmönar och ber och hon hoGppas och tror att det Aminte skall vGara förAmsent.
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust, och hennes kind är så flämtande röd. Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död. Men flickan hon springer för livet, med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer mot trygghet och värme, för det som är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben. För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt, att finns det liv, är det aldrig försent. Och jag började darra i vånda och nöd, jag skaka av rädsla och skräck. För jag visste ju alldeles tydligt och klart, att det var bilden av mig som jag sett. För mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn, som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än, som tror det finns nå'n som har svar. Och jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben. Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet, att det redan är all'es för sent.