Helen Sjoholm - Koppangen

Här är s^Dtillhet å t^Aystnad, nu när ^Dmarken f^Gärgats ^Avit från den ^Dtrygga, ^Ggamla k^Bmyrkan klingar så^Gngen ända hi^At Jag har ^Dstannat vid ^Avägen, för att ^Dvila ^Gmej ett t^Aag å blev ^Dfångad ^Gi det g^Bmränsland som fö^Grenar natt och da^Ag

Och ett ^Dsken ifrån ^Aljusen bakom fön^Dstrets välvda ra^Am har ^Dförenat dom ^Gsjälar som finns ^Bmmed oss här i t^Aiden å jag ^Dvet att dom som har l^Gämnat oss, har fö^Drstått att vi ^Gär liksom flad^Ddrande ^Glågor, så ^Alänge v^Gi ä^Ar h^Där

Där, bland ^Dgnistrande ^Astjärnor som ^Dförbleknar ^Gen och e^An, kommer l^Divet vä^Gldigt n^Bmära som en s^Gkymt av sannin^Agen. Vi är ^Dfångar i ^Atiden, som ett ^Davtryck a^Gv en ha^And på ett ^Dfrostigt, g^Gammalt f^Bmönster som fått n^Gåd av tidens t^Aand En se^Dkund är jag ^Aevig, å sen ^Dvet jag inget ^Amer... Bara ^Dett, att jag ^Glever lika ^Bmfullt som någon a^Annan. Jag är ^Dhär, å mitt på en ^Gfrusen väg finns det ^Dvärme änd^Gå fastän ^Dsnön börjat ^Gfalla och ^Ahimmele^Gn bl^Air g^Drå

Och ett ^Dsken ifrån ^Aljusen bakom fön^Dstrets välvda ra^Am har ^Dförenat dom^G själar som finns ^Bmmed oss här i ^Atiden å jag ^Dvet att dom som har l^Gämnat oss, ^Dhar förstått att vi ^Gär liksom flad^Ddrande l^Gågor, så l^Aänge v^Gi ä^Ar h^Där