Helen Sjoholm - Koppangen

Här är ^Cstillhet å^G tystnad, nu n?^C?r marken fär^Ggats vit från den^C trygga, gamla^G kyrkan klingar^F sången än^Gda hit Jag har ^Cstannat vid ^Gvägen, för at^Ct vila mej et^Gt tag å blev^C fångad i de^Gt gränsland s^Fom förenar natt ^Goch dag

Och ett ^Csken ifrån^G ljusen bakom f?^C?nstrets välvda^G ram har ^Cförenat dom^F själar som finn^Gs med oss här^G i tiden å jag^C vet att dom som har ^Flämnat oss^C, har först?^F?tt att vi är liksom flad^Cdrande ^Flågor, s?^G? länge vi ^Cär här

Där, bland^C gnistrande^G stjärnor so^Cm förbleknar en o^Gch en, kommer l^Civet väldigt^G nära som e^Fn skymt av san^Gningen. Vi är^C fångar ^Gi tiden, som et^Ct avtryck av en han^Gd på ett ^Cfrostigt, gammalt ^Gfönster som fåt^Ft nåd av tide^Gns tand En se^Ckund är jag^G evig, å se^Cn vet jag inge^Gt mer... Bara ^Cett, att jag ^Flever lika ^Gfullt som någon^G annan. Jag är^C här, å mitt på^F en frusen väg finns^C det vär^Fme ändå fastän^C snön börj^Fat falla o^Gch himmelen bl^Cir grå

Och ett ^Csken ifrån^G ljusen bakom f?^C?nstrets välvda^G ram har ^Cförenat dom^F själar som finn^Gs med oss här^G i tiden å jag^C vet att dom som har ^Flämnat oss^C, har förstått att^F vi är liksom flad^Cdrande l^Fågor, så^G länge vi ?^C?r här