Orsa Spelman - Koppangen

Hä^Fr är stil^Flhet å tystna^Fd, nu när m^Farken färgats vit från den^F trygga, ga^Fmla kyrkan klin^Dmgar sången^G ända hit Jag har ^Fstannat vid^F vägen, för a^Ftt vila mej e^Ftt tag å blev^F fångad i de^Ft gränslan^Dmd som förenar na^Gtt och dag

Och ett ^Fsken ifrån^F ljusen bakom fö^Fnstrets välvda ^Fram har ^Fförenat dom ^Fsjälar som finns^G med oss här ^Gi tiden å jag^F vet att dom som har ^Flämnat oss^F, har först?^F?tt att vi är liksom flad^Fdrande ^Flågor^Dm, så ^Glänge vi ä^Fr här

Där, bland^F gnistrande^F stjärnor so^Fm förbleknar en o^Fch en, kommer l^Fivet väldigt^F nära som ^Dmen skymt av san^Gningen. Vi är^F fångar ^Fi tiden, som et^Ft avtryck av en ha^Fnd på ett ^Ffrostigt, gammalt ^Ffönster som få^Dmtt nåd av tide^Gns tand En se^Fkund är jag^F evig, å se^Fn vet jag ^Finget mer... Bara ^Fett, att jag ^Flever lika^G fullt som någo^Gn annan. Jag är^F här, å mitt på^F en frusen väg finns^Am det värm^Fe ändå fastän^F snön börj^Fat fall^Dma och himme^Glen blir g^Frå

Och ett ^Fsken ifrån^F ljusen bakom f?^F?nstrets välvda^F ram har ^Fförenat dom^F själar som finn^Gs med oss hä^Gr i tiden å jag^F vet att dom som har ^Flämnat oss^F, har förstått att^F vi är liksom flad^Fdrande l^Fågor, ^Dmså län^Gge vi är h^Fär