Orsa Spelman - Koppangen

Hä^Gr är stil^Clhet å tystna^Gd, nu när m^Carken färgats vit från den^G trygga, ga^Cmla kyrkan klin^Amgar sången^D ända hit Jag har ^Gstannat vid^C vägen, för a^Gtt vila mej e^Ctt tag å blev^G fångad i de^Ct gränslan^Amd som förenar na^Dtt och dag

Och ett ^Gsken ifrån^C ljusen bakom fö^Gnstrets välvda ^Cram har ^Gförenat dom ^Csjälar som finns^D med oss här ^Di tiden å jag^G vet att dom som har ^Clämnat oss^G, har först?^C?tt att vi är liksom flad^Gdrande ^Clågor^Am, så ^Dlänge vi ä^Gr här

Där, bland^G gnistrande^C stjärnor so^Gm förbleknar en o^Cch en, kommer l^Givet väldigt^C nära som ^Amen skymt av san^Dningen. Vi är^G fångar ^Ci tiden, som et^Gt avtryck av en ha^Cnd på ett ^Gfrostigt, gammalt ^Cfönster som få^Amtt nåd av tide^Dns tand En se^Gkund är jag^C evig, å se^Gn vet jag ^Cinget mer... Bara ^Gett, att jag ^Clever lika^D fullt som någo^Dn annan. Jag är^G här, å mitt på^C en frusen väg finns^Em det värm^Ce ändå fastän^G snön börj^Cat fall^Ama och himme^Dlen blir g^Grå

Och ett ^Gsken ifrån^C ljusen bakom f?^G?nstrets välvda^C ram har ^Gförenat dom^C själar som finn^Ds med oss hä^Dr i tiden å jag^G vet att dom som har ^Clämnat oss^G, har förstått att^C vi är liksom flad^Gdrande l^Cågor, ^Amså län^Dge vi är h^Gär