Autoscroll
1 Column 
Text size
Transpose 0
Intro: F#m
Jag F#msatt häromdagen och lEäste min tidning, en F#mdag som så mEångaF#m förut. Och jag t?F#m?nkte på alla dem dErömmar man drömt, som F#men efter Een har ta'tt sF#mlut. Då Asåg jag en bild av en Eflicka, med Bmen skadskjuten kråkAa i famn. Hon sprAinger iväg genEom skogen, så Bmfort som hon bara någonsin AkanE. Hon spF#mringer med fladdrande loEckar, hon sprBminger på taniga bAen. E OchF#m hon bönar och ber och Ehon hoppas och tror attF#m det inte sEkall vF#mara försent.
Vers 2: Och flickan är liten och hennes hår är så ljust, och hennes kind är så flämtande röd. Och kråkan är klumpig och kraxande svart, och om en stund är den alldeles död. Men flickan hon springer för livet, med en skadskjuten fågel i famn. Hon springer mot trygghet och värme, för det som är riktigt och sant. Hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben. För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt, att finns det liv, är det aldrig försent. Vers 3: Och jag började darra i vånda och nöd, jag skaka av rädsla och skräck. För jag visste ju alldeles tydligt och klart, att det var bilden av mig som jag sett. För mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn, som tror det finns nå'n som kan hjälpa mig än, som tror det finns nå'n som har svar. Och jag springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben. Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet, att det redan är alldeles för sent.