Mikael Wiehe - Flickan och krkan

Jag^Am satt häromdagen oc^Gh läste min tidning, en d^Amag som så ^Gmånga^Am förut. Och jag t?^Am?nkte på alla dom ^Gdrömmar man drömt, som ^Amen efter ^Gen har ta'tt s^Amlut. Då ^Csåg jag en bild av en ^Gflicka, med en sk^Dmadskjuten kråka i ^Amfamn. Hon spri^Cnger iväg genom s^Gkogen, så ^Dmfort som hon någonsi^Amn kan. Hon spr^Aminger med fladdrande l^Gockar, hon spr^Dminger på taniga^Am ben. Och hon h^Amoppas och tror och hon b^Gönar och ber att det i^Amnte skall v^Gara fö^Amrsent. Och fli^Amckan är liten och hennes ^Ghår är så ljust, och hennes k^Amind är så ^Gflämtand^Ame röd. Och kr^Amåkan är klumpig och k^Graxande svart, och om en s^Amtund är den al^Gldeles^Am död. Men fl^Cickan hon springer för l^Givet, med en skad^Dmskjuten kråka i ^Amfamn. Hon spri^Cnger mot trygghet och v?^G?rme, för^Dm det som är riktigt och^Am sant. Hon spr^Aminger med tindrande ?^G?gon, hon spr^Dminger på taniga ^Amben. För ^Amhon vet att det är sant, det som ^Gpappa har sagt, att finns det ^Amliv, är det ^Galdrig f^Amörsent. Och jag b?^Am?rjade darra i v^Gånda och nöd, jag s^Amkakar av r^Gädsla och ^Amskräck. För jag v^Amisste ju alldeles^G tydligt och klart, att det var bi^Amlden av m^Gig som jag s^Amett. För ^Cmitt hopp är en skadskjuten^G kråka, och j^Dmag är ett springande ^Ambarn, som t^Cror det finns nå'n som kan h^Gjälpa mig än, som t^Dmror det finns nå'n som har ^Amsvar. Och jag spr^Aminger med bultande hj^Gärta, jag spr^Dminger på t^Amaniga ben. Och jag b?^Am?nar och ber, fast jag e^Ggentligen vet, att det r^Amedan är a^Gll'es för^Am sent.