Borghild Arnér - Gullefjun

Det var en k^Ayckling som hette g^Eullefjun han skulle g^Ee sig ut på promen^Aad. och solen l^Ayste och gräset l^Eockade, och hela v^Eärlden var så hjärtans g^Alad. det fanns ett ^Dhål ut i hönsgårns^Anätet, där genom tr^E7ippade på lätta fj^Aät.

Den lilla G^Dullefjun med mjuka ^Asilkesdun, och alla h^E7önsen sa: ka-ka ka-^Aka ka-ka ka-^E7ka ka-ka ka-ka ^Dka ka-ka ka-^Aka

När gullfj^Aun kommit en bit på v^Eägen så mötte ^Ehan en svart och gammal ^Akatt. Men gullfjun t^Arodde inte han var f^Earlig så han blev ^Einte rädd ett enda skv^Aatt. Men katten s^Dlickade sig om sin ^Anos, han tänkte ^E7nog av gullfjun göra ^Amos.

Den lilla G^Dullefjun med mjuka ^Asilkesdun, och alla ^E7hönsen sa:

Ka-ka Ka-^Aka Ka-ka Ka-^E7ka Ka-ka Ka-^Dka ka Ka-ka Ka-^Aka

Plötsligt h^Aörde gullfjun nån som s^Ekällde och katten s^Ekrämdes bort utav en ^Ahund. ”Tack snälla ^Astora hund sa lilla k^Eycklingen, nu är vi v^Eänner ifrån denna s^Atund”. och gullfjun ^Dklättra upp på hundens ^Arygg, där kände ^E7han sig både stolt och ^Atrygg.

Den lilla G^Dullefjun med mjuka s^Ailkesdun, och alla ^E7hönsen sa:

Ka-ka Ka-^Aka Ka-ka Ka-^E7ka Ka-ka Ka-^Dka ka Ka-ka Ka-^Aka