Timbuktu - Flickan och kråkan

Jag sa^Dmtt häromdagen oc^Ch läste min tidning en da^Dmg som ^Cså många ^Dmförut. Och jag^C tänkte på alla dom drömmar man drömt, som en ^Dmefter en h^Car t^Dmagit slut. Då så^Fg jag en bild av e^Cn flicka med en skadskjut^Gmen kråka^F i famn. Hon^F spring^Cer iväg genom skogen så f^Gmort som hon någonsin kan^F. ^A7 Hon spring^Dmer med fladdr^Cande lockar. Hon springer^Gm på taniga ben^F. ^A7 Och hon hoppas oc^Dmh tror och hon bön^Car och ber att det int^Dme s^Cka vara f?^Dm?r sent.

Och flick^Dman är liten och hennes hå^Cr är så ljust och hennes kind är^Dm så flämtand^Ce röd. ^Dm Och krå^Dmkan är klumpig och kraxa^Cnde svart. Och om en stu^Dmnd är den^C all^Dmdeles död. Men flickan^F hon springer för livet ^C hos en skadsk^Gmjuten fågel i famn. ^F Hon spr^Finger mo^Ct trygghet och värme för d^Gmet som är riktigt ^Foch s^A7ant Hon spri^Dmnger med tindrande ögon^C. Hon sprin^Gmger på taniga ben^F. ^A7 För hon vet ^Dmatt det är sant, det^C som pappa har sagt, att finns det liv,^Dm är det aldri^Cg för sent ^Dm

Och jag ^Dmbörjade darra i v?^C?nda och nöd. Jag sk^Dmaka^Cr av rädsla och^Dm skräck. För jag vis^Dmste ju alldeles tyd^Cligt och klart att det var bilde^Dmn av mig som ^Cjag sett^Dm. För mitt hopp ?^F?r en skadskjuten kråka. ^C Och jag ^Gmär ett springande bar^Fn som tror att det fin^Cns någon som kan hjälpa mig än, som tro^Gmr det finns någon som har sv^Far. ^A7 Och jag^Dm springer med bu^Cltande hjärta. Jag spr^Gminger på tani^Fga ben.^A7 Och jag bönar^Dm och ber^C fast jag egentligen vet att det re^Dmdan ^Cär alldeles ^Dmför sen