Autoscroll
1 Column 
Text size
Transpose 0
HaEn kom med miAg när jag drog bEort den våren, som en Ehund följdeA han mig tätt Ei spåren. Jag var Bglad åt hansE sällskap när jAag sökte Guldets land, men KrEistina, Bguldet blev till Esand.
Vi slet ont, ja, allt gott fick vi försaka. Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka! Men jag vägrade alltid fast jag tvekade ibland. Åh, Kristina, guldet blev till sand
AHan, som Bvar min Akamrat, han Btrodde mitt Aord, fast jag G#mredan Edå G#msåg, attC#m längs dennG#ma väg fanns Aknappast det jag Eville nBå.
Över prärien kom vi till en öken. Vi gick vilse och började se spöken. Man gör vatten som porlar, när ens huvud står i brand. Åh, Kristina, guldet blev till sand. Jag, som var hans kamrat, jag tog honom över land och hav. Ökenvinden har höljt ett täcke över hans tysta grav.
Ur en Astinkande Dkälla drack hanA vatten. Han blev Asjuk och gick Dbort från mig denA natten. När hansE blick hadeA slocknat då gleDd klockan ur hans hand och KAristina Eguldet blev till Asand. DÅh,A Kristina,E guldet blev tillA sand.