Owe Thornqvist - Alptoppens ros

Nu s^Gkall jag framsjunga en visa om ^D7mig, som kommer att väcka förstämning ho^Gs dig. Den b?^G?rjar med kärlek i^G7 berg och ^Ci dal, och ^Gslutar med^E7 våldsdåd o^A7ch rut^D7ten ^Gmoral.

^D7(Jod^Gdel^D7) ^G Där ^Gväxte i dalen två blommor ^D7en dag, den ena var vacker, den andra va^Gr jag. Den tr^Gedje i fjärde vi l^G7ysning tog^C ut, den ^Gfemte i s^E7jätte tog ^A7kär^D7leke^Gn slut.

Vi by^Gggde en hydda på alptoppens ^D7snö, där skulle vi leva där skulle^G vi dö. Åtm^Ginstone jag, detta f^G7ramstod med s^Ckräck, nä^Gr jag blivi^E7t utlåst f^A7em n?^D7?tter^G i sträck.

Var m^Gorgon hon peka' mot alpernas t^D7opp, och sade: "Ack, Fingal, vill du k^Gila opp, dit ^Gej några mänskliga^G7 fötter k^Can nå, oc^Gh plocka ^E7en alpros^A7 åt mi^D7g, el^Gler två'"

^D7(Jod^Gdel^D7) ^G Det ^Gverkade misstänkt att hon ville^D7 va', så ensam i hyddan vareviga^G da'. Så i ^Gstället för att let^G7a blommor ^Ci snön, j^Gag stanna' b^E7ak hyddan o^A7ch s^D7peja^G i lönn.

Då ^Gslank genom dörren en Sankt Bernhar^D7dshund, och efter slank Sankt Bernhard själv om en s^Gtund. Där ^Gsatt dom och hångla' och ^G7drack Eau d^Ce Vie, och^G jycken med^E7 kaggen om^A7 halsen^D7 slo^Gg i.

^D7(Jod^Gdel^D7) ^G Då s^Gprängde jag alphyddan med dy^D7namit, det ekade länge och doftade^G sprit. Sen g^Grät jag en tår under ^G7stjärnorn^Cas tak, t^Gy visst var de^E7t synd på s?^A7?'n p^D7rima^G konjak.

Mor^Galen i visan är kort och bu^D7rdus: Låt bli att på alptoppar bygga di^Gt hus! För^Glita dig ej på sy^G7stemlev^Cerans, p?^G? helgon, e^E7j heller p^A7å om^D7bud m^Ged svans!

^D7(Jod^Gdel^D7) ^G (X2) END