Mikael Wiehe - Flickan och kråkan

Jag sa^Dmtt häromdagen och^C läste min tidning en da^Dmg som ^Cså många fö^Dmrut. Och jag^C tänkte på alla dom drömmar man drömt, som en ^Dmefter en h^Car t^Dmagit slut. Då såg ^Fjag en bild av en ^Cflicka med en skadskjut^Gmen kråka ^Fi famn. Hon^F spring^Cer iväg genom skogen så fo^Gmrt som hon någonsin kan. ^{F A7} Hon spring^Dmer med fladdr^Cande lockar. Hon springer^Gm på taniga ben.^{F A7} Och hon hoppas oc^Dmh tror och hon böna^Cr och ber att det int^Dme s^Cka vara fö^Dmr sent.

Och flick^Dman är liten och hennes hår ^Cär så ljust och hennes kind är ^Dmså flämtande r^Cöd. ^Dm Och kråk^Dman är klumpig och kraxand^Ce svart. Och om en stu^Dmnd är den ^Calld^Dmeles död. Men flickan^F hon springer för livet ^C hos en skadsk^Gmjuten fågel i famn. ^F Hon spr^Finger mo^Ct trygghet och värme för de^Gmt som är riktigt oc^Fh san^A7t Hon spri^Dmnger med tindrande ögon.^C Hon sprin^Gmger på taniga ben.^{F A7} För hon vet a^Dmtt det är sant, det s^Com pappa har sagt, att finns det liv,^Dm är det aldrig^C för sent ^Dm

Och jag ^Dmbörjade darra i vån^Cda och nöd. Jag sk^Dmaka^Cr av rädsla och ^Dmskräck. För jag viss^Dmte ju alldeles tydl^Cigt och klart att det var bilde^Dmn av mig som ^Cjag sett^Dm. För mitt hopp är^F en skadskjuten kråka. ^C Och jag ^Gmär ett springande barn^F som tror att det fin^Cns någon som kan hjälpa mig än, som tro^Gmr det finns någon som har sva^Fr. ^A7 Och jag^Dm springer med bu^Cltande hjärta. Jag spr^Gminger på tanig^Fa ben. ^A7 Och jag bönar ^Dmoch ber ^Cfast jag egentligen vet att det re^Dmdan ^Cär alldeles f^Dmör sen