Mando Diao - En ung mor

^EKlen och svag och blek om kind i linne^G#mtyg och i stubb i en liten skrubb på en ^C#mgammal vind satt en ^Bsjuttonårig tös på en kistas lock och frös med ett ^C#mbyltebarn, som ^G#mgrät ^Alagt ^G#mi sitt ^C#mknä

^C#m"Det blir väl aldrig ^G#mbra igen ^F#mför den, som har ^G#mingen enda^C#m vän,

för ^AGud vet hur det ^G#mgår, ^Aför i lagen ^G#mstår, vad en ^Afår, när en^G#m lagt och ^Alönn. ^{G#m C#m}Gud som haver, ^CmFader vår, ^Ajag får ^G#mgå i ^C#msjön!

^EBa, ma, låt lagom, lilla styggen, jag vill ^G#mvända dig ryggen, åt ditt pip och låt Ska jag ^C#mkväva dig, fy, fy det är ^Bgrymt att kväva dig, så jag får ^Askura, jag får ^G#msy och ^Aförsöka att ^G#msträv^C#ma.

^ABa, ma, kanske ^G#mtror att mor vill ge ^Amat och ^G#mskor, vill ge ^Aklär åt ett ^G#motäckt sådant ^Adär, som är ^G#mfött i ^C#mhor.

^C#mJag får väl dra mig ^G#mfram ^F#mgenom fattig^G#mdom och skam och den ^Ausla ^G#mkarln får be^Atala ^G#mför sitt ^C#mbarn".