Autoscroll
1 Column 
Text size
Transpose 0
Capo: 2
Vanner (vänner) Lars Winnerback CAPO 2 G D7/F# Em C Em Dadd9
Nu sitter han och sjHmunger igen; skämt ur sin skrattandeC dvala. Du ber honom tEmystna igen, och låta händDadd9erna tala.
Och han lGer och fÃ?Hm?rvandlas soDm pojkarnCa gör, när ingeGt finns attHm teatra Dadd9inför.
Och han tror han är förälskad igen. Det är så mycket i skallen. Men när Du säger: God natt kära vän, står Du påklädd i hallen. Och Du går och han krymper, som pojkar blir små när dom är nakna med kläderna på.
FöGr Du såg mer än min fåD/F#fängs gitarr. Du slet av en dräkt av eEmn narr. Och lät mina bjällroDadd9r få falla.
Som nu när teater känns något befängt; i gryning när krogen har stängt faller bjällror från alla. Men mörkret faller bittert igen. Så han skrattar med ljuset. Du gråter i tystnad igen, med alla häxor i huset. Och han ringer och säger: Det mörker Du ser gör att stjärnorna märks lite mer. Så, han sjunger sina sånger igen. Och Du ler åt hans iver. Och när Du säger: Det ljusnar min vän, så sitter han redan och skriver: Ljuset blir större när natten tar form, och värmen blir mer värd i storm. Och Du tog del av min fåfängs gitarr. Du skratta' med enfaldens narr; två clowner som vråla' i natten. Som nu när teater känns mer relevant; när det enda är mörkt som är sant förstår jag dom flyende skratten.