Evert Taube - S skimrande var aldrig havet

Så s^Dkimrande var aldrig havet ^Emoch stranden aldrig så befriande, ^Bmfälten, äng^Aarna och träden, aldrig så vackra och blommo^Drna aldrig så ljuvligt doftande

^Emmot solned^Agången, aftonen den underbara, då^Bm dina lo^Ackar dolde mig för världen, medan du d^Dränkte alla mina sorger, älsk^Emling, i ^Adin för^Dsta kyss.