Bjorn Afzelius - Livets skatt

På en ^Eöde ^Bplats vid ^Ehavet, där ^Akusten ^Estupar ^Bbrant har vattnet ^Egjort en ^Agrotta, man i^F#mnte ser från ^Bland Där^Binne finns en ^Ekista, jag ^Aägt i ^Ealla ^Bår Och ^F#mdet är ^Bbara ^Ejag som ^Akänner ^Eplatsen ^Bdär den ^Estår

Den ^Ekistan ^Bär en ^Egömma, för ^Aalla ^Emina ^Bdar För tider ^Ejag har ^Alevat, och för ^F#mstunder jag har ^Bkvar Där ^Bspar jag alla ^Esaker, jag ^Ahittar ^Epå min ^Bstig Ja, ^F#mkistan ^Binne^Ehåller ^Aallt jag ^Ekallar f^Bör mitt ^Eliv

Där ^C#mhar jag mina ^G#mdrömmar och m^Aina sanni^Engar Där ^C#mhar jag mina ^G#msorger och ^Abrustna^F#m kärlekar ^B Där ^C#mhar jag all min l^G#mängtan och ^Aalla ^Bmina ^Eskratt Allt ^C#mfinns där i min ^G#mkista, d^Aen är min egen ^Bskatt

Och för ^Evarje ^Bdag blir ^Ekistan, allt^Amera ^Evärde^Bfull För det falska ^Erostar ^Asönder, och det ^F#msanna blir till ^Bguld D^Bärför ser jag lika ^Etydligt som ^Ai en ^Ebilde^Brbok Om d^F#met jag ^Bfinner ^Eär nåt ^Avärt eller ^Ebara ^Bgammalt ^Eskrot.

Men nu ^C#mjagas jag av ^G#mfrestare, var^Aenda månlös ^Enatt Dom ^C#mkänner till min ^G#mkista, och dom f^Aruktar ^F#mför dess k^Braft Så dom ^C#mprövar att ^G#mförföra mig, med ^Aflärd och ^Bflyktig ^Eprakt Men ^C#mhelst vill dom fö^G#mrgöra mig och ^Autplåna min ^Bskatt

Men ^Esäljer ^Bjag min k^Eista, så ^Akan jag ^Einget m^Ber Då vet jag ^Einte ^Alängre vad ^F#msom är rätt och ^Bfel Då ^Bmister jag min ^Estyrka, och d^Aå är jag ^Einget ^Bhot Så jag ^F#msläpper ^Baldrig ^Enyckeln ^Atill min ^Eegen ^Bbilde^Erbok. Nej, jag ^F#msläpper ^Baldrig ^Enyckeln ^Atill min ^Eegen ^Bbilderbo^Ek.