Bjorn Afzelius - Feberdansen

^GÄr livet att för^Ctrycka eller att fö^Drtryckas ^Gså blir kärleken en^C måttstock på hur väl ^Dman lyckas. Då stå^Cr ensamhet för^D frihet, fö^Grälskelse för^C tvivel, och ^Amömhet blir ett s^Fvaghetens be^Dvis.

^GDå börjar vi som^C lärt oss va rädda^D för varandra, ^Gta spänntag för att^C pröva styrkan hon den a^Dndra. Och så^C virvlar febe^Drdansen, tills ^Gnågon mist^C balansen, och ^Amkärlek blitt ett^F annat ord f^Dör hat.

^GDå söker man det^C fula i människan i^Dntill sej, ^Gdå stöter du din v?^C?rja i svagheterna i mej.^D Och då ^Cdrar jag åt me^Dj handen, och ^Gknyter den i sk^Cammen, och ^Amslår dej där ja^Fg vet att de^Dt gör ont.

^GSå blir alla vack^Cra minnen som dröml^Dika visioner ^Goch kvinnorna jag äl^Cskat som nedlagda station^Der, där jeg^C stigit av och ^Dväntat, ja,^G hela tiden lä^Cngtat, till^Am att nästa tåg ^Fska ta mej d^Därifrån.

^GSå flyr man till ^Cnån annan som blän^Ddar och bedårar, ^Gsom om kärleken stod^C över arbete och tårar.^D Ja, som ^Com tryggheten o^Dch värmen och^G kamratskapen v^Car värden som ^Amplötsligt bara u^Fppstod av se^Dj själv.