Sofia Karlsson - Flickan och kråkan

Jag^Cm satt häromdagen och^Bb läste min tidning, en d^G#ag som så många förut. Och jag tä^Cmnkte på alla dom dr^Bbömmar man drömt, som ^G#en efter en har ta'tt slut. ^Bb

Då s^D#åg jag en bild av en fli^Bbcka, med en sk^G#adskjuten kråka i ^D#famn.^Bb Hon spri^G#nger i^D#väg genom ^Bbskogen, så f^Fmort som hon någonsin ^D#kan. ^Bb

Hon spr^Cminger med fladdrande l^Bbockar, hon spr^G#inger på ta^D#niga ben. Och hon h^Cmoppas och ^G#tror och hon^Bb bönar och b^Gmer att det^G# inte skall vara försent.

Och fli^Cmckan är liten och hennes h^Bbår är så ljust, och hennes k^G#ind är så flämtande röd. Och kr^Cmåkan är klumpig och ^Bbkraxande svart, och om en s^G#tund är den alldeles dö^Bbd

Men fl^D#ickan hon springer för liv^Bbet, med en s^G#kadskjuten f^Bbågel i ^D#famn. ^Bb Cm?? G#?? D#?? Bb Hon springer mot trygghet och värme, för ^Fmdet som är ^Bbriktigt och^D# sant.^Bb

Hon spr^Cminger med tindrande ö^Bbgon, hon spr^G#inger på^Bb taniga ^D#ben.^Bb För h^Cmon vet att det är ^G#sant, det som^Bb pappa har sagt, att finns det^G# liv, är det^Bb aldrig f^G#örsent.

Och jag bö^Cmrjade darra i vå^Bbnda och nöd, jag s^G#kakar av rädsla och skräck. För jag v^Cmisste ju alldeles^Bb tydligt och klart, att det var^G# bilden av mig som jag sett.

För m^D#itt hopp är en skadskjuten kråka, och j^G#ag är ett ^Bbspringande^D# barn^Bb, som t^D#ror det finns nå'n som kan ^Bbhjälpa mig än, som t^Fmror det finns nå'n som har ^D#svar.^Bb

Och jag spr^Cminger med bultande hj^Bbärta, jag spr^Fminger på tani^D#ga be^Bbn. Och jag bö^Cmnar och b^G#er, fast jag ^Bbegentligen v^Gmet, att det r^G#edan är a^Bbll'es för ^G#sent.