Agnetha Faltskog - Snövit och de sju dvärgarna

Det ^Bbfanns en ^Fgång för ^Bblänge ^Ebsen En ^Bbflicka så ^Fskön som en vårbris {Och ^Bbhon ^Ebhette S^Bbnövit) Hon ^Bblevede ^Fi ett ^Bbgammalt s^Eblott Med sin ^Bbstyvmor som ^Finte var snäll (^BbSnövit ^Ebvar för ^Bbvacker) Hon ^Ebhade hår så mörkt som kol Och ^Bbhennes hud var vit Det ^Ebfanns ej nån som var så skön som ^Fmhon.^Bb

För ^FmSnövit var ^Bbvackrast i ^Ebhela sitt ^Cmland Men ^Fmstyvmodern var ^Bbsvartsjuk och ^Ebhon bad en man Att ^Fmdöda sin ^Bbdotter, men ^EbSnövit förs^Cmvann Och ^Abflydde sen till ^Bbsju små dvärgars ^Ebhus

^DbToker, ^BbButter, ^GKloker, ^EBlyger, ^DbTrötter, ^EbGlader, tj^Fooo! Prosit.^{Bb Eb Bb} [Verse 2] Hon ^Bbstädade,^F hon ^Bbdiskade^Eb När ^Bbdvärgarna ^Fjobbade hårt (^BbI en ^Ebliten ^Bbgruva) Och ^BbSnövit ^Fhon var ^Bblycklig n^Ebu Tills^Bbammans med d^Fvärgarna sju (^BbSnövit ^Ebhon var ^Bbvacker) Men s^Ebtyvmodern som klädde ut sig ^Bb Hon kom på besök Och ^EbSnövit smakade på hennes ^Fmfruk^Bbt.

För ^FmSnövit var ^Bbblåögd och ^Ebtänkte ej ^Cmpå Att ^Fmnågon vill ^Bbgöra ^Ebilla henne så Hon ^Fmåt utav ä^Bbpplet som ^Ebgumman då g^Cmav Och ^Abstrax därefter l^Bbåg vår Snövit ^Ebmdöd.

När ^Ebmdvärgarna kom hem den dagen Fann de att Snövit var ^Ebmdöd, De ^Ebmgrät av saknad många dar Och satt bredvid kistan där hon ^Ebmlåg, Men ^Bridandes det ^Ekom en prins Upp ^Bpå en häst så ^Evit, Han ^EbSnövit tog ut^Abi sin famn Och ^Ebkysste henne ^Abömt. Snövit, Snövit^A, Snövit, Snövit^Bb, Snövit, Snövit!

Och ^FmSnövit hon ^Bbvaknade ^Ebupp ur sin ^Cmsömn Och ^Fmsolen sken på ^Bbhimlen, ^Eballa dvärgar sjöng För ^Fmprinsen, prin^Bbsessan och ^Ebsagan som blev ^Cmsann U^Abti ett lyckligt ^Bbfjärran ^Ebland^B.